Wanderlust

Ubud

Sista dagarna på resan spenderade vi i Ubud, och lite var nog känslan av att det är en stad där alla foliehattar är på semester. Nu raljerar jag, men väldigt mycket västerlänningar som är där och hittar sig själv genom yoga och meditation, dricker alkaliskt vatten (totalt humbug) och kollodialt silver (ännu mera trams!) MEN det är ändå helt fantastiskt!

Ingen stor stad, byggnaderna är inte höga, det ligger mellan risfält och regnskog, och vi älskade det. Här bodde vi i Gayatri Bungalows, vilket var en väldigt trevlig överaskning i standard. Kändes väldigt mycket mer lyxigt än de andra boendena, men billigare. Internet fungerade inte inne i rummet, för långt bort, men vi kunde sitta ute på vår lilla altan och surfa, så det kändes som ok.

 

Utsikten!

På Bali, men mer synligt i Ubud, så jobbar de mycket med att dra ner på plastskräpet, vilket gjorde att vi kunde fylla på våra vattenflaskor istället för att köpa nya hela tiden, och det värmer våra hjärtan.

Små gator och prång med små butiker och restauranger, hela tiden något att titta på.

 

Det är som svårt att förklara värmen och den tropiska klibbigheten, men grönskan var fantastisk.

Vi passade på att gå på Museum Puri Luksan, som i tre olika hus berättade om konsten och berättartaditionerna på ön. Mycket intressant, och rekommenderas.

Vi var också på FANTASTISKA Threads of Life, som arbetar för att behålla traditioner när det kommer till hantverk, och specifikt kvinnors hantverk. Läs mer på deras hemsida, men rekommenderar alla ett besök där, för en övergripande förståelse om urinvånare, vad som händer vid exploitering och anpassning till väst.

 

Vi reste i januari, monsunsäsong, så lite regn varje dag levde vi med. Mer påtagligt i Ubud, ute på öarna var vädret torrare.

 

Även här såg vi till att ha tid för att bara läsa och reflektera, även om båda två gillar att hitta på saker och uppleva, är resandet lika viktigt som uppladdning för tuffare perioder. Nio böcker läste jag ut, så jag är nöjd.

Maten på Bali är grym. Enkel, och god. Lokala warunger är det enklaste, och då kan du få en lunch för två personer inklusive dricka för under 50:- sammanlagt. Det var också lätt att få tofu istället för tex kyckling, vilket också var bra.

Vi gick till Sacred Monkey Forrest en dag, och det var en trivsam upplevelse. Tyvärr missade vi på tiden, så vi hann inte se den ingång/port som ska få en att känna att en är en del av Indiana Jones / Tomb Raider, jag erkänner att jag fortfarande är besviken.

Påminns om filmen ”The Girl with All the Gifts” när jag ser träden, jag läste även boken under resan. Både läs och se!

Sista kvällen åt vi på egentligen för hipstriga Watercress Café, och den tonfisken jag fick var helt fantastisk! Vi var där och åt lunch en dag, och drack ordentligt kaffe, det var ingen hit och kändes dyrt, men kvällens urval på menyn var definitivt bättre.

Sista dagen passade vi på att se risfält. Vi hade haft klockan på väckning flera morgnar för att se risfälten i soluppgången, det finns tom en rutt en kan gå. Varje morgon ösregnade det när vi blev väckta så vi sov vidare. Men vi ville trots allt se fälten, så en promenad dit och sen förbi Ubud Market blev bland det sista vi gjorde innan vi tog oss tillbaka till flygplatsen.

Vi gillade Bali, varmt och skönt, och bra dykning. Maten är bra, det är billigt men inte superbilligt, men med mer budgeterande kan en säkert leva för inga pengar. Vi vill dock gärna ha AC på rummet för att balansera värmen, då sticker en del av boendena iväg. Förkylning och lite småmissar samt väldigt mycket knark gjorde att Gili Air inte blev en favorit, däremot trivdes vi superbra på Nusa Lembongan. Ubud är ett måste, och vi rekommenderar det verkligen.

Wanderlust

Nusa Lembongan och Gili Air

Från Seminyak tog vi oss över till Nusa Lembongan, och boendet Sukanusa Luxury Huts som vi inte nog kan rekommendera! Grym service, vi missade lite med upphämtning från vårt förra hotell, så ta det mailet opå allvar. Vår resa över kanske blev lite dyrare än det hade behövt bli, men det är sånt som händer.

 

Alla har som egna bungalows, med altan och toalett på nedervåningen och en trappa upp sov vi. Aircondition och helt okej sköna sängar. Ägaren var väldigt vänlig och serviceminded, frukosten som ingick helt ok, och maten också bra på kvällarna. På ön finns massor att se och göra, vi la mycket tid på dykningen hos Blue Corner Dive (rekommenderade av en kollega från Räddningsdykarutbildningen, kändes bra att gå på hans vitsord då ön fullkomligen kryllar av olika dykställen) och även tid på att bara vara.

 

Moppe är bästa sättet att ta sig runt, men vi gick mest då vi i ärlighetens namn inte tog oss till så mycket mer än dykstället och boendet. Precis vad vi var ute efter, varma dagar med läsning, dykning och reflektion och eftertanke.

 

 

Vi stannade faktiskt en dag mer på ön än vi tänkt, vi trivdes med andra ord väldigt bra.

Vi fick hjälp med reservationen av båt från hotellet, vilket kändes bra då de här båtarrangörerna kanske inte alltid har bästa ryktet, och olyckor har hänt. Vi åkte med Scoot Cruises, och de kändes seriösa och bra, vi åkte även med dom från Gili Air tillbaka till Bali några dagar senare.

Gili Air var intressant. Boendet var helt ok, långt upp på ön så väldigt ensamt, men lite miss i kommunikationen med hotellägaren angående rum, feber och att vi gick vilse i hettan gjorde att vi inte var helt superimponerade av ön. Alla sa åt oss att åka dit, de de andra två Gili-öarna är kända för sitt festande, men det känns som backpackerkulturen flyttat mer och mer hit, och då tyvärr också tagit med sig en hel del droger. Men: varmt och skönt, vi läste och snorklade, F gick på yoga i gryningen med utsikt över havet, vi hade det inte på något sätt dåligt.

 

 

 

På ön finns inga bensindrivna fordon, utan elmoppar eller häst och vagn. Oerhört skönt, och vi hyrde cykel och tog oss runt med, det var kul och skönt.

De tre bilderna här under visar var vi bodde, och spenderade mest tid i varsin del av vad vi nu ska kalla dom. Satt bra gjorde en iallafall.

 

Wanderlust

Seminyak

Processed with VSCO with 1 preset

Efter en längre resa än planerat är vi på Bali.

Tanken var att landa lagom till tolvslaget på nyårsafton, men inställda plan gjorde att vi fick sova en natt på Arlanda och sen resa vidare under lite sämre tid. Reser hellre på natten för att få in sömn, men kunde ändå inte påverka så bara att glida med.

Bali är en ny bekantskap, och första intrycket är varmt, stökigt, mer välställt än tex Sri Lanka, och ordentligt turistigt.

Första stop är Seminyak, fick tips om att surfingen är bra här. Dagens vågor fick mig dock tveksam till det, men jag är nybörjare så avvaktar det intrycket.


Boendet är fantatiskt, en bungalow i två våningar på en bakgata med mysiga värdar och bra standard. De Puspa Residence saknar väl egentligen bara pool, men det kan vi leva utan. Tio minuter promenad till stranden, genom smågator med turistbutiker och restauranger passar det nog de flesta. Stranden, Double Six Beach är tyvärr för oss lite för mycket känsla av charter, och ordentligt skräpig och skränig. Vissa säger att skräpet kommer den här tiden på året, vi får hoppas det för det är en fantastisk strand annars. Men: för turistigt för vår smak så nu känns det skönt att åka vidare redan på tisdag.

 

 

 

 

 

 

Vi hade blivit rekommenderade Revolver Café, så vi letade upp det. Hipsterställe, men trivsamt och bra service. Priserna på maten sticker iväg så fort det blir för modernt och trendigt, men det är fortfarande billigt med svenska mått mätt. Och ja, det är gott med en islatte att ta med sig, och det var gott med en kaffe med tryck i.

Dricker Kaffe

I sense a disturbance in the force

Carrie Fischer gick bort igår och det gör mig ledsen. 

Ledsen att en stark kvinna i en av världens märkligaste industrier inte finns med. En feministisk ikon, och en person som tog plats. 


Jag gillade Carrie absolut allra bäst i The Force Awakens, dels för att hon faktiskt får ha kläder på sig men också för att det är så självklart att hon gått och blivit General Leia. 

Jag är ledsen. Det finns sorg i hennes död. Det finns också en sorg i att jag har jobbat hela julen och varit med när tre personer dött. Så den här julen, nej året, är ett år med sorg. Och då är det ingen av mina nära som gott bort. Utan personer som betytt mycket för många, och så även för mig. Normbrytarna. De starka udda. Som visar för oss andra att det går att vara den du är. Och det gör mig ledsen med. 

Men sen tänker jag att alla avslut är också början på något nytt, och att det kommer nya starka personer som visar på en bredare värld. 

Och det gör mig glad. 

Precis som de här citaten från Carrie F gör mig glad. 

Poddradio

Kaffet och poddarna

Processed with VSCO with kp4 preset

Jag var sen med att börja lyssna på podd, tyckte det var dåligt ljud och hittade inget som var intressant. Jag är en person som läser väldigt snabbt så trodde poddar var mer som ljudböcker: långsamma. 

Men livet ändras och iochmed min långa pendling numera så lyssnar jag en hel del på poddar nu. Mycket träning men även rena intervjuer och en hel del dokumentärer. Bästa formatet är korta avsnitt eller runt en timme, för då hinner jag ett avsnitt per resa. 


Här är min kö som den ser ut nu. Det är verkligen en kö som är flytande, jag kollar alltid min lista innan jag börjar köra och går på vad jag känner för. Favoriten Fulkulturpodden ser jag fram emot att lyssna på efter jag lyssnat klart på intervjun med Jason Diakté hos Värvet

Eftersom det här är tänkt som en blog för allt det där andra är en kategori poddar som jag lyssnar på, så se det här som en introduktion till var mina intressen ligger. Men jag tar gärna tips på fler att lyssna på, skriv gärna en kommentar nu när jag också fått Facebookkommentarerna att fungera. 

Dricker Kaffe

Kent – ett avsked 

Processed with VSCO with kp1 preset

I lördags spelade Kent sin sista konsert. Jag var där. Jag är glad att jag var där. 

Inte för att jag är det största fanset, eller har enorm sorg över att de lägger av, utan för att de har funnits med i alla år. 

1995 gick jag på högstadiet, och Hagnesta Hill kom ut lagom tills jag började gå ut på krogen. Sista året på gymnasiet och några år efter det spenderades vartenda utekväll på Vinylbaren som drevs av The Tivoli i Helsingborg. Det enda mer alternativa ställe som fanns, och det enda stället med bra musik enligt mig och mina vänner. Och Kent spelades där. Tillsammans med Broder Daniel, Suede, Blur, Jumper, Yvonne, ja och allt annat som vi lyssnade på på 90talet. Det var fantastiskt. 

Men att säga att jag fastnade för Kent är fel. Jag är en person som inte har särskilt stora svängningar mellan högt och lågt, och kände aldrig helt igen mig i deras musik. Lyssnade jag för mycket blev jag mer deprimerad, till skillnad från min kompis som mer kunde hämta tröst i den mörkare musiken. 


Men sen kom 2000talet, jag fastnade mer och mer för de nya låtarna, och specifikt Columbus blev en låt som satte sig i själen. Jag spenderade hösten 2008 i Stockholm på en tuff utbildning samtidigt som privatlivet var tufft, och många mil trampades på gatorna på Kungsholmen med ”Tillbaka till samtiden” och ”Du och jag döden” i lurarna. 

”Röd” och ”En plats i solen” gled mer obemärkt förbi, jag snappade upp singlarna men fastnade inte så mycket mer. Däremot slog ”Jag är inte rädd för mörkret” mig som en käftsmäll och hela skivan snurrade massor. Återigen: 2012 hände mycket i livet, jag spenderade mycket tid för mig själv i bil med tankar och funderingar, och skivan passade in. Där och då. Och fortfarande. För trots det tuffa året blir jag glad av låtarna när jag här dom nu. 


Förmodligen därför även ”Tigerdrottningen” och ”Då som nu för alltid” inte ger mig samma känsla av mörker utan mer hopp. 

Live har jag sett dom flera gånger, från en inte alls särskilt upplyftande konsert i Helsingborg slutet av 90talet till festivalspelning på Roskilde, på hemmaplan i Eskilstuna, på Gärdet och deras feministiska festival, på invigningen av Tele2arena där jag ändå mer gick för att se Robyn, och som i lördags: på deras avsked. 


De har växt live, och har de senaste åren levererat fantastiska shower, som är vansinnigt snygga estetiskt och tighta ljudmässigt. Det har varit en upplevelse varje gång, och jag tackar för musiken ni har gjort, upplevelserna ni gett och förstår sorgen som många känner. 


Även jag känner sorg. Trots rätt osentimental så är det sorgligt när saker tar slut. Jag blir ledsen på det hån som folk öppet visar mot de som visar sorg, och tänker att ni är små människor som inte förstår. Sorg behöver få finnas. Oavsett varför sorgen finns. Att håna sorg är bland det lägsta en kan göra mot sin medmänniskor. Läs vad min vän Deeped skriver om sorgen med. Och sitt avslut med Kent. Pga bra texter. 

Dricker Kaffe

Pendlingslivet

DCIM107GOPROG2077847.JPG Processed with VSCO with kp1 preset

Jag pendlar till jobbet, eller det gör väl de flesta, men efter frilansåret med mest jobb hemma tillhör jag numera gruppen som pendlar långt. 10mil enkel resa. 

Det är irriterande att jag inte kan åka tåg fram och tillbaka, dels för att jag var tvungen att köpa bil men också med tanke på miljö osv. 

Jag tycker dock det är rätt skönt med den tiden som jag för för mig själv varje dag på den dryga timme jag spenderar i bilen enkel resa. Ska tilläggas att jag inte pendlar varje dag, utan i snitt tre gånger i veckan, vilket underlättar på många sätt. 

Jag är inte obekväm i att vara själv, trivs med mig själv och tycker det är lugnt och skönt med den här specifika tiden som jag vet är min. Då jag är en person som läser är det lite synd just att bil måste vara transportsättet men jag har hittat till poddarnas värld så är ändå nöjd. 

Träning

Ryggen. Eller yoga. 

DCIM106GOPROG1896977.JPG Processed with VSCO with 7 preset

Jag har problem med min rygg, det har jag haft till eller från så länge jag kan minnas. Nu har jag efter mycket slit lyckats bygga upp rörligheten och styrkan i bålen, så nu funkar ryggen oftast bra och jag har sällan ont. 

Men häromveckan smällde det till igen, och jag vet exakt varför. Körde ett crossfitpass på måndagen med många gobletsquats, ignorerade känslan av ömhet i ländryggen och körde sedan ett till pass på fredagen med tunga utfallssteg. BAM sa det bara och här sitter jag med ryggvärken från helvetet. 

OBS. Detta är alltså inte sporten crossfits fel. Det är att jag inte lyssnar på kroppen och kör på ändå. Mitt eget fel alltså. 

In kommer yogan. 


Jag skulle inte kalla mig ”person som yogar”, mycket för att jag aldrig har hittat hem i de rum som oftast används vid yoga. Mycket kvinnor, mycket flum, mycket små magra kroppar. Väldigt långt från mig. 

Men något kom samtidigt som jag började med crossfit, att jobba med sin rörlighet. Och det gör en genom stretch. Yinyoga är den variant av yoga där du ligger kvar i olika positioner och stretchar länge. Det gör ont ibland. Jag hittade rätt snabbt ett företag som heter ROMWOD (range of motion workout of the day), som har tagit den yoga som min kropp behöver och paketerat det i ett rum som jag känner mg hemma i. Personerna på filmerna har muskler, är stelare än vad jag är, och de befinner sig i en Box. Och där hittade även jag hem. 


Min rygg, och min kropp, mår bättre av att göra de här små 20minuterswodarna varje dag. Jag är slarvig och gör det inte varje dag, men runt tre gånger i veckan har jag fått till senaste månaden och det känns bra. Och nu när ryggen sätter stopp för annan träning så sköter jag det här varje dag. 

Med kolsvart kaffe till. 

Träning

Strongman

Igår testade jag på Strongman-träning nere hos Sweden Barbellclub. Eller testade och testade, jag fotograferade Emelie som ska tävla i EM i helgen, och kunde såklart inte låta bli att testa själv.

150kg är aptungt. Men det gick att lyfta på, kände mig grym! Sen la vi in vikter till Emelie och hon promenerade runt lite. Också intressant hur Emelie inte tycker det är tungt att lyfta, och hur en själv ser på sin egen styrka.

Roligt var det iallafall, och nu funderar jag på hur jag ska kunna få in mer sådan här träning i mitt liv.

emelierapp-18

Dricker Kaffe

Att vara själv

Men inte ensam längre. 

Jag har aldrig haft problem med att vara själv, trivs med att vara det och har ett stort behov av egentid. 

Ett tag kände jag mig ensam. Det var inte precis efter att jag avbrutit en relation, utan en rätt bra stund efter det. Direkt efter var det skönt att få sköta mig själv, och egentiden var efterlängtad. Men när jag sen var lite vilsen med vart jag skulle, var jag ville bo, var jag ville jobba, då kände jag mig ensam. 

Efter att jag träffade F så är jag inte ensam längre. Och den här känslan är något annat än jag upplevt någon gång innan. För jag är heller inte själv. Jag får tid för mig själv ibland, men den sköna känslan av att vara ett team, och vara det på riktigt, den har jag aldrig känt innan. 

Det är läskigt och fint på samma gång. 

Som nu när F har varit bortrest nästan två veckor. Jag har visserligen jobbat mycket och inte varit hemma särskilt mycket, men jag har varit så rastlös och haft svårt för att vara själv. Jag tänker att det är en bra grej, men hoppas också jag kan lugna ner mig framöver och hitta ett lugn i att gå och lägga mig själv på kvällarna. 

För det är det. Jag kommer inte i säng längre när inte F är hemma. 

(Och ja. Roxy är ju såklart hemma med mig. Så ensam är jag verkligen intelängre. )