Dricker Kaffe

Kent – ett avsked 

I lördags spelade Kent sin sista konsert. Jag var där. Jag är glad att jag var där. 

Inte för att jag är det största fanset, eller har enorm sorg över att de lägger av, utan för att de har funnits med i alla år. 

1995 gick jag på högstadiet, och Hagnesta Hill kom ut lagom tills jag började gå ut på krogen. Sista året på gymnasiet och några år efter det spenderades vartenda utekväll på Vinylbaren som drevs av The Tivoli i Helsingborg. Det enda mer alternativa ställe som fanns, och det enda stället med bra musik enligt mig och mina vänner. Och Kent spelades där. Tillsammans med Broder Daniel, Suede, Blur, Jumper, Yvonne, ja och allt annat som vi lyssnade på på 90talet. Det var fantastiskt. 

Men att säga att jag fastnade för Kent är fel. Jag är en person som inte har särskilt stora svängningar mellan högt och lågt, och kände aldrig helt igen mig i deras musik. Lyssnade jag för mycket blev jag mer deprimerad, till skillnad från min kompis som mer kunde hämta tröst i den mörkare musiken. 


Men sen kom 2000talet, jag fastnade mer och mer för de nya låtarna, och specifikt Columbus blev en låt som satte sig i själen. Jag spenderade hösten 2008 i Stockholm på en tuff utbildning samtidigt som privatlivet var tufft, och många mil trampades på gatorna på Kungsholmen med ”Tillbaka till samtiden” och ”Du och jag döden” i lurarna. 

”Röd” och ”En plats i solen” gled mer obemärkt förbi, jag snappade upp singlarna men fastnade inte så mycket mer. Däremot slog ”Jag är inte rädd för mörkret” mig som en käftsmäll och hela skivan snurrade massor. Återigen: 2012 hände mycket i livet, jag spenderade mycket tid för mig själv i bil med tankar och funderingar, och skivan passade in. Där och då. Och fortfarande. För trots det tuffa året blir jag glad av låtarna när jag här dom nu. 


Förmodligen därför även ”Tigerdrottningen” och ”Då som nu för alltid” inte ger mig samma känsla av mörker utan mer hopp. 

Live har jag sett dom flera gånger, från en inte alls särskilt upplyftande konsert i Helsingborg slutet av 90talet till festivalspelning på Roskilde, på hemmaplan i Eskilstuna, på Gärdet och deras feministiska festival, på invigningen av Tele2arena där jag ändå mer gick för att se Robyn, och som i lördags: på deras avsked. 


De har växt live, och har de senaste åren levererat fantastiska shower, som är vansinnigt snygga estetiskt och tighta ljudmässigt. Det har varit en upplevelse varje gång, och jag tackar för musiken ni har gjort, upplevelserna ni gett och förstår sorgen som många känner. 


Även jag känner sorg. Trots rätt osentimental så är det sorgligt när saker tar slut. Jag blir ledsen på det hån som folk öppet visar mot de som visar sorg, och tänker att ni är små människor som inte förstår. Sorg behöver få finnas. Oavsett varför sorgen finns. Att håna sorg är bland det lägsta en kan göra mot sin medmänniskor. Läs vad min vän Deeped skriver om sorgen med. Och sitt avslut med Kent. Pga bra texter. 

Comments

comments

Kommentera