Browse Category by Dricker Kaffe
Blogg100, Dricker Kaffe

4 år i Stockholm

Processed with VSCO with ke1 preset

Idag, 1e mars, firar jag fyra år i huvudstaden. Och ja. Jag firar det. Inte för att Linköping i sig var dåligt, utan för att storstaden är så mycket bättre för mig. 

Större variation, lättare att smälta in, det finns många fördelar. 

Min tid i Stockholm började lite knackigt, stök med de som sålde lägenheten till mig, att anpassa sig till nytt liv i ny stad tar alltid tid. 

När jag startade den här bloggen hade jag eventuellt lite för stora ambitioner och för lite tid. Nu tänkte jag att om jag sänker ambitionerna, och utnyttjar att jag har mer tid, då borde det här kunna bli något. För jag tycker ju det är kul. 

I februari följde jag taggen #februarifoton på Instagram vilket var kul, men texterna blev lite för långa för det formatet. Tanken var att bara fortsätta med bild och text till varje ämne men att lägga långa texten här istället. Det kan gå. 

Idag har jag iallafall börjat med #blogg100 iom detta inlägg. 

May the force be with me. 

Dricker Kaffe

I sense a disturbance in the force

Carrie Fischer gick bort igår och det gör mig ledsen. 

Ledsen att en stark kvinna i en av världens märkligaste industrier inte finns med. En feministisk ikon, och en person som tog plats. 


Jag gillade Carrie absolut allra bäst i The Force Awakens, dels för att hon faktiskt får ha kläder på sig men också för att det är så självklart att hon gått och blivit General Leia. 

Jag är ledsen. Det finns sorg i hennes död. Det finns också en sorg i att jag har jobbat hela julen och varit med när tre personer dött. Så den här julen, nej året, är ett år med sorg. Och då är det ingen av mina nära som gott bort. Utan personer som betytt mycket för många, och så även för mig. Normbrytarna. De starka udda. Som visar för oss andra att det går att vara den du är. Och det gör mig ledsen med. 

Men sen tänker jag att alla avslut är också början på något nytt, och att det kommer nya starka personer som visar på en bredare värld. 

Och det gör mig glad. 

Precis som de här citaten från Carrie F gör mig glad. 

Dricker Kaffe

Kent – ett avsked 

Processed with VSCO with kp1 preset

I lördags spelade Kent sin sista konsert. Jag var där. Jag är glad att jag var där. 

Inte för att jag är det största fanset, eller har enorm sorg över att de lägger av, utan för att de har funnits med i alla år. 

1995 gick jag på högstadiet, och Hagnesta Hill kom ut lagom tills jag började gå ut på krogen. Sista året på gymnasiet och några år efter det spenderades vartenda utekväll på Vinylbaren som drevs av The Tivoli i Helsingborg. Det enda mer alternativa ställe som fanns, och det enda stället med bra musik enligt mig och mina vänner. Och Kent spelades där. Tillsammans med Broder Daniel, Suede, Blur, Jumper, Yvonne, ja och allt annat som vi lyssnade på på 90talet. Det var fantastiskt. 

Men att säga att jag fastnade för Kent är fel. Jag är en person som inte har särskilt stora svängningar mellan högt och lågt, och kände aldrig helt igen mig i deras musik. Lyssnade jag för mycket blev jag mer deprimerad, till skillnad från min kompis som mer kunde hämta tröst i den mörkare musiken. 


Men sen kom 2000talet, jag fastnade mer och mer för de nya låtarna, och specifikt Columbus blev en låt som satte sig i själen. Jag spenderade hösten 2008 i Stockholm på en tuff utbildning samtidigt som privatlivet var tufft, och många mil trampades på gatorna på Kungsholmen med ”Tillbaka till samtiden” och ”Du och jag döden” i lurarna. 

”Röd” och ”En plats i solen” gled mer obemärkt förbi, jag snappade upp singlarna men fastnade inte så mycket mer. Däremot slog ”Jag är inte rädd för mörkret” mig som en käftsmäll och hela skivan snurrade massor. Återigen: 2012 hände mycket i livet, jag spenderade mycket tid för mig själv i bil med tankar och funderingar, och skivan passade in. Där och då. Och fortfarande. För trots det tuffa året blir jag glad av låtarna när jag här dom nu. 


Förmodligen därför även ”Tigerdrottningen” och ”Då som nu för alltid” inte ger mig samma känsla av mörker utan mer hopp. 

Live har jag sett dom flera gånger, från en inte alls särskilt upplyftande konsert i Helsingborg slutet av 90talet till festivalspelning på Roskilde, på hemmaplan i Eskilstuna, på Gärdet och deras feministiska festival, på invigningen av Tele2arena där jag ändå mer gick för att se Robyn, och som i lördags: på deras avsked. 


De har växt live, och har de senaste åren levererat fantastiska shower, som är vansinnigt snygga estetiskt och tighta ljudmässigt. Det har varit en upplevelse varje gång, och jag tackar för musiken ni har gjort, upplevelserna ni gett och förstår sorgen som många känner. 


Även jag känner sorg. Trots rätt osentimental så är det sorgligt när saker tar slut. Jag blir ledsen på det hån som folk öppet visar mot de som visar sorg, och tänker att ni är små människor som inte förstår. Sorg behöver få finnas. Oavsett varför sorgen finns. Att håna sorg är bland det lägsta en kan göra mot sin medmänniskor. Läs vad min vän Deeped skriver om sorgen med. Och sitt avslut med Kent. Pga bra texter. 

Dricker Kaffe

Pendlingslivet

DCIM107GOPROG2077847.JPG Processed with VSCO with kp1 preset

Jag pendlar till jobbet, eller det gör väl de flesta, men efter frilansåret med mest jobb hemma tillhör jag numera gruppen som pendlar långt. 10mil enkel resa. 

Det är irriterande att jag inte kan åka tåg fram och tillbaka, dels för att jag var tvungen att köpa bil men också med tanke på miljö osv. 

Jag tycker dock det är rätt skönt med den tiden som jag för för mig själv varje dag på den dryga timme jag spenderar i bilen enkel resa. Ska tilläggas att jag inte pendlar varje dag, utan i snitt tre gånger i veckan, vilket underlättar på många sätt. 

Jag är inte obekväm i att vara själv, trivs med mig själv och tycker det är lugnt och skönt med den här specifika tiden som jag vet är min. Då jag är en person som läser är det lite synd just att bil måste vara transportsättet men jag har hittat till poddarnas värld så är ändå nöjd. 

Dricker Kaffe

Att vara själv

Men inte ensam längre. 

Jag har aldrig haft problem med att vara själv, trivs med att vara det och har ett stort behov av egentid. 

Ett tag kände jag mig ensam. Det var inte precis efter att jag avbrutit en relation, utan en rätt bra stund efter det. Direkt efter var det skönt att få sköta mig själv, och egentiden var efterlängtad. Men när jag sen var lite vilsen med vart jag skulle, var jag ville bo, var jag ville jobba, då kände jag mig ensam. 

Efter att jag träffade F så är jag inte ensam längre. Och den här känslan är något annat än jag upplevt någon gång innan. För jag är heller inte själv. Jag får tid för mig själv ibland, men den sköna känslan av att vara ett team, och vara det på riktigt, den har jag aldrig känt innan. 

Det är läskigt och fint på samma gång. 

Som nu när F har varit bortrest nästan två veckor. Jag har visserligen jobbat mycket och inte varit hemma särskilt mycket, men jag har varit så rastlös och haft svårt för att vara själv. Jag tänker att det är en bra grej, men hoppas också jag kan lugna ner mig framöver och hitta ett lugn i att gå och lägga mig själv på kvällarna. 

För det är det. Jag kommer inte i säng längre när inte F är hemma. 

(Och ja. Roxy är ju såklart hemma med mig. Så ensam är jag verkligen intelängre. )

Dricker Kaffe

Roxy

Torsdag.

Vi har flyttat sen förra torsdagen känns det som, uppblandat med väldigt mycket jobb och annan logistik för att få vardagen att fungera. Men nu känns det som vi landat. Då flyger F till Bangkok på jobbresa, vilket lämnar mig tillsammans med Roxy.

Så det här första inlägget får bli en presentation av Roxy.
Hon är en Jack Russel, dock liten till växten och med ett rätt ordentligt överbett vilket gör att tungan trillar ut, och som också gör att vi inte får avla på henne eller ställa ut. Nu är det inte ett problem, vi ville ha henne som sällskap och för att få oss att lugna ner vardagen. Och det gör hon. Det är faktiskt det hon är bäst på.

vardagslivetweb-39

 

Hon är just nu skendräktig efter löp, så just nu vill hon verkligen mest ligga på soffan och äta chokladpraliner, men annars är hon som de flesta Jack Russels, full av energi, trivs bäst i sällskap av flocken, älskar att lära sig trick, och hjälper oss att andas.

Hon kommer synas en hel del här i bloggen, av naturliga skäl, då hon är en stor del av flocken.

vardagslivetweb-42

Dricker Kaffe

Små detaljer kvar

Sen kan jag dra igång den här bloggen.

Dock är en stor detalj att jag inte får till att det kan kommenteras direkt efter att ha läst inlägget på första sidan. Jag kan wordpress, men ibland fastnar jag lite för mycket bland koden och ser inte det logiska.

Nåja.

Jag funderar också på varför det blir olika storlek på bilderna om det är en features image eller bild i inlägget. Fokus kommer, oavsett ämne, vara snygga bilder, så det blir en detalj som stör.

vardagslivet-20

Dricker Kaffe

Bloggen

Sakta men säkert hittar jag formen här.

Dels designmässigt, det är alltid lite pill med det, men också: vad vill jag att den här bloggen ska innehålla?

Foto, ja det är givet, men ska den innehålla mer?

Mitt liv består mycket av träning, jobb med både en anställning och frilansliv, livet i en relation, livet med hund. Som de allra flesta konsumerar jag populärkultur, och läser vetenskapliga artiklar, och vanlig litteratur. Att denna blog inte skulle handla om allt det där andra skulle bli märkligt.

Känner att det mycket kommer handla om att hitta formen här nu i början.

För övrigt så är jag vansinnigt dålig på att göra en snygg banner, så där tas tips väldigt gärna emot.

 

Dricker Kaffe

Second breakfast

Jag drog igång det här projektet samma dag som det blev klart att Donald Trump blev ny president i USA.

Tankarna hade funnits länge, och det var nog mest en slump, men så blev det. Att det samma dag kom mer snö än på 111 år i Stockholm gjorde att känslan av att #winteriscoming var stor, och jag hade en generellt tung dag.

Nu försöker jag hantera och förstå. Vad det här innebär. Inte för att jag tänkt att detta ska bli en politisk blog, det finns andra som skriver bättre om politiska frågor, men det här kommer påverka min och väldigt många andras framtid, och det är läskigt.

Så jag läser.

Och försöker förstå hur det kan ha gått så fel.

Dricker Kaffe

Dricker kaffe del ett

En blog alltså.

Är inte bloggen död? Det beror nog på vem en frågar tänker jag.
Jag trivdes med konceptet 2005, och jag trivs med konceptet nu med.

Jag är kreativ, tycker om att hålla på med design på hemsidor, lösa problem och få tänka och klura. Lägg till att mitt vardagsfotograferande är så väldigt mycket mer än bara den bild per dag jag lägger ut på instagram. Jag funderar en hel del över världen med, och trivs med såkallade livsstilsbloggar.

Så varför då inte ha en egen?
Skild från min firma och mitt professionella fotograferande, men med kanske en lite större inblick i mitt liv, lite mer personligt, men kanske inte så privat? Eller väldigt privat, för det händer saker framöver som jag behöver ta ställning till hur jag berättar för omvärlden.

Jag vet inte vart detta kommer ta vägen.

Men det känns roligt nu. Opretentiöst och roligt.